|
The following article is in Swedish
Den isolationistiska handelspolitik som bedrevs av president Trump har nu fortsatt om än i modifierad form av president Biden.Om man talar med experter på handelspolitik från EU-länder som besökt Washington DC får man höra att deras samtalspartner i huvudsak är ganska ointresserade av allt utom att tala om hotet från Kina.
I den amerikanska politiska diskussionen har rädslan för Asien varit ett återkommande fenomen.
Under 1970- och 80-talen fanns en utbredd Japan-skräck i USA som delvis berodde på Japans ekonomiska framgångar. Argumenten är inte olika de som i dag hörs om Kina.
Efter att den svenske journalisten och Japan-kännaren Håkan Hedbergs bok ”Japans revansch” publicerades kom den snabbt att översättas till engelska. ”Japan’s revenge” gavs ut i USA 1972. Omslaget som fortfarande kan studeras på Amazons hemsida visar en segerpall med Japan på förstaplatsen. Japanen klappar Uncle Sam på huvudet men denne ser inte alls nöjd ut på plats två. Än mer obegripligt ur dagens perspektiv är att man på tredjeplatsen finner, inte EU, utan Storbritannien – britterna gick med i EU först året därpå.
Jag bodde i USA några år på 1970- och 1980-talen och minns väl den skräck som fanns i amerikansk debatt över det faktum att landet höll på att både köpas upp och utkonkurreras av japanska företag.
Den fråga man i dag kan ställa sig är om USA:s aktuella Kina-skräck är en sentida variant av samma omotiverade fenomen.
Det gäller att lära av historien. För oss svenskar har det varit nödvändigt. Vi har visserligen gjort misslyckade försök med subventioner (så kallad industripolitik) men vi har inte ens med EU-medlemskapet fått tillgång till den lobbyistindustri som finns i Washington DC. Där har man under Joe Bidens tid i Vita huset sett hur vissa näringslivsbranscher tillskansar sig fördelar som i praktiken kommit att betalas av amerikanska konsumenter.
I Sverige har realismen fått råda i långt högre utsträckning. Marknadsekonomin respekteras både till vänster och till höger. Fokus har varit på utbildning och en generell politik som underlättat omställning.
Förlorade fabriksjobb beror inte på import, utan på att landet klättrar i värdekedjan. Det gäller både USA och Sverige.
Industriproduktionen har nästan fördubblats i Sverige och USA sedan 1980. Om varje arbetare producerade en konstant mängd hade vi alltså behövt fördubbla antalet industriarbetare sedan dess. Men vi har förstås blivit mycket mer produktiva. Det är maskinerna som tar jobben, inte japaner eller kineser.
Öppenhet för konkurrens är inte någon slags uppoffring, utan ett sätt att göra oss själva starkare. Den gamla maoistiska planekonomin i Kina avskaffades efter Maos död 1976. Det var därefter under Deng Xiaoping som frisläppta gräsrotskapitalister och entreprenörer skapade den kinesiska framgångsväg vi känner till idag.
Men dagens kinesiska regim har glömt bort de lärdomarna och den kinesiska ekonomin har därför nu snabbt växande problem. Bilden av det kinesiska hotet ska ses i det perspektivet.
Den japanska framgången hade en stabilare och mer långsiktig grund. Det var inte var statliga planer, utan skickliga företag som byggde det japanska välståndet.
2023 är helt fel ögonblick för västvärlden att förlora självförtroendet och överge sin tradition av öppenhet och frihandel av missriktad tro på kommandoekonomins överlägsenhet.
Ett sådant historiskt misstag skulle nog vara det enda som skulle kunna realisera Xi Jinpings bisarra dröm om att västerlandet är på dekis. Varför har USA glömt vad man kan lära sig av Japan/USA-relationen på 70- och 80-talen?
Det finns flera förklaringar till detta. Protektionismen var stark i USA före andra världskriget och den återkom på 70-talet. Oljepriskriserna är en förklaring till känslan av otrygghet, men misslyckade krig – Vietnam, Afghanistan, Irak – hör definitivt till det som framkallat den ängslighet som gjorde Donald Trump till president.
Precis som i fallet USA–Japan är det dock populistisk okunnighet om ekonomi som är den verkliga förklaringen till USA:s räddhågsenhet inför dagens Kina. Japan hade sedan 1950-talet ökat produktiviteten, inte minst i bilindustrin, och efter oljeembargot 1973 samt den iranska revolutionen 1979 hade de stora amerikanska bilarna blivit mindre attraktiva på hemmamarknaden. Mellan 1975 och 1982 ökade den japanska andelen av den amerikanska bilmarknaden från 9,4 procent till 22,6 procent.
Detta blev en del av ett växande amerikanskt handelsunderskott. Resultatet blev att det japanska dollarinnehavet växte och för dessa köpte japanska företag bland annat en rad kända byggnader i USA – exempelvis Rockefeller Center.
Underskottet i handelsbalansen ersattes därför av ett överskott i betalningsbalansen. Detta tycks vara helt omöjligt att förklara i en amerikansk politisk debatt som enögt stirrat på handelsbalansen och inte förmått se uppsidan med betalningsöverskottet.
Andra faktorer som den breda debatten undviker inkluderar det amerikanska överskottet i tjänstehandeln.
Därtill kommer produktivitetens centrala roll. Debatten i kongressen är då som nu fylld av vänster- och högerpopulism, vars företrädare på 1980-talet alltså använde formuleringar som att USA hotades av ”ett ekonomiskt Pearl Harbour”.
Just nu är det realistiskt att vara pessimist vad gäller USA:s handelspolitik men för den eftertänksamme finns all anledning att dra lärdomar från den gamla debatten om hotet från Japan.
| 
